Din reseguide för Italien.
Medelhavets klaraste vatten, förhistoriska stentorn och en inlandskultur som i tysthet överlever resten av Europa.
Verkligheten: Du landar i Olbia, och det första vägen visar dig är Costa Smeralda – inhägnade semesteranläggningar, båtmäklare, en rondell som kostade mer än din flygbiljett. Kör 40 minuter inåt landet och det är borta. Granitkullar, korkekar, ett stentorn som står på ett fält som redan var gammalt när Rom fortfarande var en by, och en stad där baren fortfarande stänger för lunch och ingen har hört talas om dig.
Det är den klyftan som löper genom hela Sardinien. Den glansiga kusten är verklig, men den är en smal remsa. Bakom den ligger en av Medelhavets mest öde, märkligaste och äldsta hörn – med sitt eget språk, 7 000 nuragher som ingen helt kan förklara, en ost som är olaglig och ett område i inlandet där män lever över 100 år i en utsträckning som verkligen förbryllar forskarna.
De flesta kommer för strändernas skull, och stränderna är verkligen värda besöket – vattnet utanför Oroseibukten är det klaraste du kan simma i på denna sida av tropikerna. Men de som minns Sardinien är de som svängde inåt landet med bilen för en dag, åt culurgiones i en by utan hotell och drack något lila som en främling hällde upp åt dem. Hyr en bil. Kör bort från kusten åtminstone en gång. Det är den här ön.
Även de som har simmat halva Medelhavet hävdar fortfarande att Sardinien har det bästa vattnet i havet. De mest kända vikarna ligger på östkusten i Oroseibukten; de mest ovanliga stränderna finns på västkusten.
Cala Goloritzé – den som ser ut som på ett vykort, med en kalkstensspira som reser sig rakt upp ur viken. Ingen väg dit: antingen båt från Cala Gonone eller en 90-minuters vandring nerför en ravin. Det tas ut en liten inträdesavgift för att skydda platsen, och antalet besökare begränsas per dag. Vandringen är själva poängen.
Cala Mariolu & Cala Luna – de andra två klassikerna i Orosei, båda lättast att nå med båt. Mariolus ”strand” består av vita småstenar vid otroligt klart vatten; Luna har havsgrottor i ena änden. En dagstur med båt från Cala Gonone tar dig till alla tre.
La Pelosa (Stintino) – grunt, karibiskt klart, med ett vakttorn ute till havs. Också den mest reglerade: antalet besökare är begränsat, man bokar och betalar på sommaren, och man får inte ta med handdukar på den nakna sanden. Värt besöket före kl. 10, plågsamt efter det.
Is Arutas (Sinis-halvön) — sanden består av små kvartskorn, som grovt ris, som inte fastnar på dig. Det är olagligt att ta med sig något hem (men folk gjorde det i åratal). Vild, öppen, utan någon semesteranläggning i närheten.
Piscinas (Costa Verde) – riktiga ökendyner, upp till 60 meter höga, som sluttar rakt ner i havet. Man når dem via en ojämn stig förbi en övergiven gruvby. Det som kommer närmast Sahara på en ö i Medelhavet.
Chia (söder) — långa bleka stränder med laguner i bakgrunden där flamingor står och hänger. Familjevänligt och betydligt lugnare än de berömda stränderna på östkusten.
Sardiniens städer känns inte alla italienska – och det är just det som är det intressanta. Var och en är ett unikt arv efter dem som en gång styrde ön.
Cagliari – huvudstaden i söder, byggd på en kulle. Castello-kvarteret är en labyrint av gränder av ljus kalksten med havet nedanför; klättra upp till Bastione för utsikten. Poetto-stranden sträcker sig flera kilometer från stadskanten, och udden Sella del Diavolo markerar dess slut. Mercato di San Benedetto är en av Italiens bästa fiskmarknader. Den bästa utgångspunkten på ön.
Alghero – det nordvästra ”lilla Barcelona”. Aragonien styrde staden i århundraden och en form av katalanska talas fortfarande; gatuskyltarna är på två språk och gamla stan ligger bakom honungsfärgade strandmurar som du kan promenera längs vid solnedgången. Använd staden som utgångspunkt för att utforska Riviera del Corallo-kusten.
Castelsardo – en stad belägen på en klipptopp ovanför nordkusten, fortfarande känd för sina korgflätare som arbetar med palmblad i dörröppningarna. Ett bra halvdagsutflyktsmål mellan Alghero och Costa Smeralda.
Bosa — hus i blekt rosa, ockra och blått som klättrar upp från floden Temo till slottet Malaspina. En av de få flodstäderna på ön, och den typen av plats där man stannar ”en timme” och blir kvar till lunch.
Orgosolo — djupt inne i Barbagia-bergen, byn där varannan vägg är en politisk väggmålning — banditer, herdar, protester, citat av Picasso. Det minst turistiga stoppet på denna lista och det mest sardiska.
Nuoro — den kulturella huvudstaden i inlandet, hemort för nobelpristagaren Grazia Deledda och öns bästa etnografiska museum. Enkelt vid första anblicken, men det är nyckeln till inlandet.
För dig som gillar att röra på dig utan att förvandla semestern till en expedition.
Sardinien belönar ansträngning mer än de flesta strandöar – de bästa vikarna och de mest märkliga platserna är de man måste ta sig till till fots eller med båt. Du behöver inte vara en extrem äventyrare; du behöver bara lämna solstolen då och då.
Sardinsk mat är egentligen inte italiensk mat. Det är herdemat – fläsk, fårost, flatbröd, bottarga från lagunerna – äldre, enklare och väldigt god. Vinet är hälften av anledningen till att folk här lever till 100.
Porceddu – spädgris som långsamt stekts över enbär och myrten. Söndagslunchens huvudrätt på landsbygden; bäst att äta på ett agriturismo där de själva har fött upp grisen.
Culurgiones – pastapaket fyllda med potatis, pecorino och mynta, vikta för hand med en söm som liknar ett veteax. Rätten som är värd att köra in i inlandet för.
Pane carasau – krispigt, tunn som ett ark, plattbröd som herdarna bar med sig i veckor. Lokalbefolkningen kallar det carta da musica, notpapper. Värmt med olja och salt blir det pane guttiau.
Bottarga & seadas — torkad gråmulle-rom från Cabras-lagunen, riven över pasta; och till dessert, ett friterat ostbakverk dränkt i bitter honung.
Den berömda kan du hoppa över: casu marzu, maskososten, finns på riktigt men är olaglig att sälja. Du kommer att höra talas om den hela tiden, men du behöver inte leta efter den. Håll dig till en god, lagrad pecorino sardo – öns vardagsost och en av de bästa.
Var man ska äta: det bästa är ett agriturismo inåt landet – en aktiv bondgård som serverar en lång, fast lunch med egenproducerat fläsk, ost, bröd och vin, ofta för 30–40 euro per person, allt inkluderat. Vid kusten ska du leta efter en enkel trattoria som serverar dagens fångst istället för en strandklubbmeny på fyra språk.
Vin: Cannonau (Sardiniens Grenache) är det fylliga, örtiga röda vinet som förknippas med öns långa livslängd – drick det där det tillverkas, i Oliena och Ogliastra. Vermentino di Gallura är det friska vita vinet från norr, perfekt till bottarga. Avsluta, som alla gör, med ett litet glas kallt mirto, likören gjord på myrtenbär.
Maj, juni och september är den perfekta tiden. 22–27 °C, badvänligt hav från juni, sköna vandringar, städerna är öppna och livliga utan trängsel. I slutet av april blommar vildblommorna i inlandet. Det är här du vill vara.
Juli och augusti – heta (30–35 °C) och fullpackade på ett speciellt sätt: det är då italienarna tar semester, med en topp vid Ferragosto (15 augusti). Priserna på Costa Smeralda skjuter i höjden, färjor och flyg blir fullbokade och strandparkeringarna fylls redan före kl. 10. Maestrale-vinden lindrar hettan något men kan helt sätta stopp för en dag på stranden. Undvik denna period om du inte har fasta resdatum.
Oktober – underskattad. Havet behåller sommarvärmen till mitten av månaden, priserna sjunker och folkmassorna är borta. Vissa kustorter börjar stänga i november.
November till mars – kusten förblir mild, men i inlandet är det ordentligt kallt och i Gennargentu-bergen kan det snöa. Bra för en lugn storstadsresa till Cagliari; fel säsong för stränder, och stora delar av Costa Smeralda stänger helt enkelt.
Hyr en bil. Sardinien är stort och öde – hela poängen är att nå vikar och byar som inte kan nås på något annat sätt. Bussar förbinder de större städerna men blir snabbt glesare i inlandet och på söndagar. Vägarna är bra och lugna; var bara försiktig i hårnålskurvorna i bergen och med det strövande boskapet.
Att ta sig dit. Tre flygplatser – Cagliari (söder), Olbia (nordöst, porten till Costa Smeralda) och Alghero (nordväst). Färjor avgår från det italienska fastlandet (Genua, Livorno, Civitavecchia, Neapel) och från Korsika – överfarten från Bonifacio till Santa Teresa Gallura tar mindre än en timme. Med färjan kan du ta med din egen bil.
Trenino Verde – ett smalspårigt turisttåg genom Barbagia-bergen. Det är en lugn utflykt, inte ett sätt att ta sig någonstans, men en härlig upplevelse om du har tid.
Jämför hyrbilar →Sardinien är för stort för att ”se allt från en bas” – välj en region, inte ett enskilt hotell, och acceptera att du inte hinner med allt på en enda resa.
Cagliari (söder)
– för staden, en strand i centrum (Poetto) och de södra vikarna på dagsutflykter.
Alghero (nordväst)
– den katalanska gamla stadsdelen, strandvallarna, Riviera del Corallo och klipporna vid Neptunusgrottan.
Cala Gonone / Dorgali (öster)
– utgångspunkten för Oroseibukten: båtturer till vikarna, raviner, klättring.
Villasimius (sydöst)
– lugnare vikar med vit sand och ett marint reservat, mindre upphaussat än nordost.
Costa Smeralda / Olbia (nordöst)
— glamoröst, vackert och dyrt; åk dit med vetskap om vad det innebär.
En agriturismo i inlandet
— Barbagia med boende på gård och hemlagad mat, bäst med bil och några övernattningar.
Sardinien har inte ett enda pris — på Costa Smeralda är det lika dyrt som i Saint-Tropez i augusti, medan det inre och sydkusten är billigare än stora delar av det italienska fastlandet. Var du väljer att bo spelar större roll än vilken månad det är på kalendern.
Priserna är angivna i 2026-euro. Under lågsäsong sänks de flesta av dessa priser med 30–40 % – med undantag för Costa Smeralda, som följer sina egna regler.
Åk dit om du vill ha Medelhavets klaraste vatten utan att det är för polerat – vilda vikar som du vandrar eller åker båt till, en 3 500 år gammal civilisation med stentorn, bergsherdar som lever längre än alla andra och mat som smakar som ingen annanstans i Italien. Hoppa över det om du kom för Costa Smeraldas glamour, inte orkar de långa bilresorna eller behöver en strand som vinden aldrig når.
Var det här användbart? Dela det.
One new way to travel. Every Thursday.
Not deals or destinations — methods. House sitting, night trains, repositioning cruises, and what each one really costs.
Har du funderat på att resa så här?
Bostadsbyte
Bo i någon annans hem medan den personen bor i ditt, och ingen betalar hyra. Din vanliga lägenhet blir någon annans utlandsvistelse – och tack vare poängsystemet behöver datumen inte ens stämma överens.
Läs artikeln →Klostervistelser
Ett rum, en klocka och middag vid ett långt bord, i ett aktivt kloster som har tagit emot resenärer ända sedan 500-talet. Cirka femtio euro per natt, och ingen frågar vad du tror på.
Läs artikeln →Nattåg
Somna i ett land och vakna upp i ett annat, efter att ha betalat en enda gång för både resan och övernattningen. I Europa finns det cirka 205 sovvagnslinjer, och de flesta har aldrig åkt med någon av dem.
Läs artikeln →👇 Tryck på en, eller skriv
